Sutare

Sutaren (Tinca tinca) är en seglivad karpfisk som känns igen på den kraftiga kroppen, det tjocka slemskiktet och de små röd-orange ögonen. Den lever i grunda, vegetationsrika och näringsrika vatten i södra och mellersta Sverige och tål låga syrehalter bättre än de flesta andra arter. Sutaren är en utpräglad varmvattenfisk och en försiktig, stark motståndare som belönar den tålmodige metaren.

Biologi

Utseende och identifiering

Sutaren har en hög, kompakt och kraftig kropp med en färg som varierar från svartgrön till mörkbrun med mässingsglans. Ögonen är små och röd-orange. Fenorna är mörka och tydligt rundade, och stjärtfenan är nästan rak i kanten. Huden är täckt av mycket små, djupt insänkta fjäll och ett ovanligt tjockt slemlager som gör fisken hal att hantera. I vardera mungipan sitter en kort skäggtöm.

Sutaren är svår att förväxla med andra svenska karpfiskar. Kombinationen av rundade fenor, röda ögon, det tjocka slemskiktet och de mycket små fjällen är unik. Könen går att skilja från ungefär två års ålder. Hanens andra bukfenstråle är kraftigt förtjockad, och hanens bukfenor är längre och når analöppningen.

Det finns en odlad gyllene färgvariant, guldsutare, som varierar från blekt guld till mörkröd och ofta har svarta fläckar. Den hålls som prydnadsfisk i trädgårdsdammar och är inte en egen art.

Storlek och tillväxt

Sutaren växer långsamt och blir gammal. Tillväxten styrs i hög grad av vattnets temperatur, näringsnivå och tillgång på föda, och den varierar kraftigt mellan olika vatten.

Tabellen nedan visar typiska genomsnittsvärden. Variationen är stor. En sutare i ett varmt, bördigt vatten i södra Sverige kan vid samma ålder vara avsevärt större än en jämnårig fisk från ett svalt, näringsfattigt vatten längre norrut.

Ålder	Längd (typiskt)	Vikt (typiskt)
1 år	7–9 cm	några gram
2 år	12–18 cm	50–120 g
3 år	18–25 cm	150–350 g
5 år	28–35 cm	0,5–1,0 kg
7 år	35–42 cm	1,0–1,5 kg
10 år	40–48 cm	1,5–2,0 kg

Sutaren blir sällan över 50 cm och 2 kg i svenska vatten. Maximal storlek ligger kring 70 cm och flera kilo. Livslängden anges ofta till omkring tio år, men arten kan bli betydligt äldre, upp mot 15–20 år.

Diet

Sutaren är en bottenätare. Ynglet lever första sommaren huvudsakligen av djurplankton. Som ettåring tar den vattenloppor och hoppkräftor och börjar äta fjädermygglarver. Större sutare äter insektslarver, snäckor och små musslor som den gräver fram ur bottensedimentet med hjälp av skäggtömmarna, ofta djupare ner i dyn än både braxen och ruda. Födointaget upphör i stort sett när vattnet blir kallare än ungefär 8 °C.

Fortplantning

Sutaren leker sent och varmt. Leken sker på grunt, vegetationsrikt vatten när temperaturen nått ungefär 19–20 °C, vanligen i slutet av maj eller i juni, och kan pågå i flera omgångar. En stor hona lägger flera hundra tusen klibbiga, gröna romkorn, ofta angivet till omkring 600 000. Rommen fäster på vattenväxter och kläcks efter tre till sex dagar. Könsmognad nås vid två till tre års ålder i svenska vatten, senare i svalare nordliga vatten.

Habitat och beteende

Sutaren trivs i grunda, näringsrika och vegetationsrika sjöar, dammar, lugnflytande åar och utsötade vikar med gyttjig eller dyig botten. Den är en av de fiskar som bäst tål låga syrehalter. I stort sett bara rudan är tåligare, och sutaren klarar även höga vattentemperaturer som slår ut många andra arter. Vintertid går den ner i ett dvalliknande tillstånd nere i dyn och äter då knappt alls. Sutaren är ljusskygg och i huvudsak skymnings- och nattaktiv.

Beståndssituation

Sutaren är allmän i södra och mellersta Sverige och förekommer i utsötade Östersjövikar. Den naturliga nordgränsen går vid Dalälven. Längs norrlandskusten och en bit in i inlandet finns arten till stor del tack vare utsättningar. Beståndet bedöms som livskraftigt. I Norge, där sutaren är införd, betraktas den i stället som en främmande art med hög risk för den lokala faunan, vilket är en intressant kontrast till artens status i Sverige.

Bästa säsong

Vår (maj)

När vattnet värms upp mot 15 °C och uppåt vaknar sutaren ur sin vinterdvala och börjar äta. Tiden strax före leken är en av de mest produktiva perioderna, eftersom fisken äter intensivt och samlas på grunt, uppvärmt vatten. Sena majkvällar i lä och sol kan ge utmärkt fiske.

Sommar (juni–augusti)

Högsäsong. Efter leken i juni äter sutaren aktivt i grunda, vegetationsrika vikar. Värme passar arten väl, och varma, stabila högtrycksperioder ger ofta de bästa förutsättningarna. Aktiviteten är störst under gryning, skymning och natt. Bubblor som stiger upp ur botten är ett klassiskt tecken på att sutare gräver efter föda i området.

Höst (september–oktober)

I takt med att vattnet kyls av minskar aktiviteten. Tidig höst kan fortfarande ge fångst på varma dagar, men fisket blir gradvis oregelbundet när temperaturen faller.

Vinter (november–april)

Sutaren går i dvala nere i dyn och äter knappt. Den är i praktiken omöjlig att fånga och är inget meningsfullt mål under vinterhalvåret.

Dagliga mönster

Sutaren är ljusskygg och fångas bäst i gryning, skymning och under natten. Mulna, lugna sommardagar kan ge fångst även dagtid. Mitt på en klar, solig dag är fisket däremot oftast trögt.

Fisketekniker

Sutaren fångas i praktiken uteslutande på mete. Den är en bottenätare och nappar inte på spinnbeten eller flugor avsedda för rovfisk. Detaljerade instruktioner för varje metod finns på respektive tekniksida.

Mete

Grundmetoden för sutare. Flötmete i grunda, vegetationsrika vikar är klassiskt och effektivt, gärna med betet precis på eller strax ovanför botten. Bottenmete fungerar bra på något djupare platser. Sutaren tar ofta betet försiktigt, och ett känsligt flöte eller en lyhörd spötopp gör stor skillnad. Den så kallade lyftmetoden, där flötet reser sig när fisken lyfter betet från botten, är ett välkänt mönster vid sutarfiske.

Läs mer om mete

Feedermete

En effektiv metod när fisken står längre ut eller när man vill hålla betet exakt placerat i en mäskfläck. En feederkorg med mäsk kastas mot fiskeplatsen och lockar in fisken till krokbetet. Method feeder med self hooking fungerar bra mot större individer som suger in betet varsamt.

Mäskning

Mäskning är ofta avgörande snarare än ett alternativ. Förmäskning på fiskeplatsen ett eller flera dygn i förväg ökar chanserna markant. Majs, ströbröd, hampfrö och blodmjöl är populära ingredienser. Sutaren lockas och hålls kvar av lösa beten på botten och stannar gärna på en väl mäskad plats om den inte störs.

Utrustning

Val av utrustning beror på teknik. En kortfattad orientering:

Spö: Ett något längre metspö eller feederspö på 3,3–3,9 m ger god kastlängd och bra kontroll i strandnära vegetation. Sutaren är en stark fisk, så ryggrad i spöet är en fördel.

Rulle: Liten till medelstor stationärrulle med jämn linläggning och en mjuk, väl fungerande broms. Bromsen behöver tåla plötsliga ryck från en fisk som ofta söker sig mot vass och vegetation.

Lina: Nylonlina 0,20–0,25 mm eller flätlina kring 0,12 mm på spolen. Tafs i 0,16–0,22 mm. Något grövre tafs är motiverat eftersom fisken ofta dras ur tät vegetation.

Krok: Specialkrokar för karp och fredfisk i storlek 8–14 beroende på bete. Krok 8–10 för daggmask och boilie, 12–14 för majs och maggots.

Beten: Majs, daggmask och maggots är klassiker som fungerar hela säsongen. Bröd, boilies och pellets fungerar bra, särskilt i kombination med mäskning. En cocktail av mask och majs är ett säkert kort för stora individer.

Utrustningsguide för sutarespön

Rekord

Svenskt rekord (Sportfiskarnas Storfiskregister)

5,46 kg, 63 cm Fångad av Rickard Linderot, Antorpasjön (Laholm, Halland), 9 juni 2006. Halland och de varma, näringsrika vattnen i sydvästra Sverige har länge varit kärnområde för riktigt stora sutare.

Världsrekord (IGFA All-Tackle)

Se nedan Det tyngsta dokumenterade exemplaret i Nordeuropa är det brittiska rekordet på 15 lb 3 oz 6 dr, ungefär 6,899 kg, fångat i juni 2001 vid Sheepwalk Big Lake i Shepperton, England. IGFA:s officiella All-Tackle-notering för arten bör verifieras direkt mot IGFA innan publicering, eftersom de uppgifter som cirkulerar online är motstridiga.

Det brittiska rekordet (6,899 kg) är tyngre än det svenska sportfiskerekordet (5,46 kg). Skillnaden speglar att England har en lång tradition av riktat specimen-fiske efter stora sutare i näringsrika vatten, samt att de allra största brittiska exemplaren registrerats i ett etablerat rekordsystem.

Nordiska rekord

• Norge: 3,96 kg, Flemming Fredriksen, Østeråa (Telemark), 9 juni 2011
• Finland: 4,07 kg, Laitila (nätfångst). Met- och spörekordet är lägre, 3,55 kg, Mäyhäjärvi (Lempäälä), 8 juni 2002
• Danmark: uppgifterna varierar mellan källor, från 3,6 kg (1986) till omkring 5,25 kg (2013). Kontrollera den officiella danska rekordlistan för aktuell notering

Namn och etymologi

Det svenska namnet sutare är en överförd användning av fornsvenska sutare i betydelsen “skomakare”, som i sin tur kommer av latinets sutor, en avledning av suere som betyder “att sy”. Besläktade former finns i fornisländska och fornnorska sutari. Namnet syftar troligen på fiskens mörka färg, som påminner om skomakarens beck.

Lokala och dialektala benämningar i Sverige är lindare eller linnare, efter den mjuka, lena kroppen, och skomakare i södra Sverige. Dessa benämningar är informella och förekommer inte i vetenskaplig eller officiell litteratur.

Det vetenskapliga släktnamnet Tinca var romarnas namn på fisken, och dess ursprung är okänt. Arten beskrevs av Carl von Linné 1758, ursprungligen som Cyprinus tinca. På norska heter den suter, på danska suder och på finska suutari. Det engelska namnet är tench, men arten kallas även “doctor fish”, efter den gamla föreställningen att andra fiskar gnider sig mot sutarens slem för att läka sår.

Sutare som matfisk

Sutarens kött är vitt, fast och fint och har betydligt färre ben än braxen, vilket gör fisken lätt att filéa. Den var förr en uppskattad matfisk i både Sverige och övriga Europa. Fisk från grumliga, dyiga vatten kan ha en viss dybismak, som minskar om fisken får gå i rent vatten ett par dygn före tillagning. Lämplig matstorlek är runt 1 kg.

Traditionellt har sutaren rökts, stekts eller bakats hel i ugn. Under tidigt 1900-tal propagerade svenska myndigheter aktivt för sutarodling, och levande fisk exporterades med tåg och båt till bland annat London och Berlin. I dag används sutaren i Sverige mest som kräftbete, men gastronomiska projekt lyfter fram den som en outnyttjad och hållbar insjöresurs med umamirik smak. Stora, gamla individer bör återutsättas, eftersom de bär upp reproduktionen och tar lång tid att ersätta i ett bestånd.

Juridik och regler

Minimimått och fönsteruttag

Det finns inget nationellt minimimått och inget fönsteruttag för sutare i Sverige. Arten omfattas inte av de artspecifika nationella regler som gäller för exempelvis gädda, gös och abborre. I enskilda fiskevårdsområden kan fiskerättsägaren införa egna regler. Kontrollera alltid de lokala fiskekortsreglerna.

Fredningstider

Det finns ingen nationell fredningstid för sutare. Lektiden i slutet av maj och i juni är biologiskt känslig, och det är gott fiskarsed att inte störa lekande fisk på grunt vatten.

Catch and release

Sutaren är ett vanligt återutsättningsobjekt inom sportfisket. Slemskiktet är känsligt och skyddar fisken mot infektioner, så hanteringen behöver vara varsam. Fukta händer och håv, använd knutlös håv och mjukt underlag, och väg fisken i ett fuktat vägnät. Krokar utan hulling underlättar skonsam återutsättning.

Kontrollera alltid lokala regler på HaV:s webbplats eller Länsstyrelsens sidor inför fiske.